Tänk dig själv, att sitta i ett väntrum i Sverige kan vara jobbigt nog. Nu sitter vi i ett mexicanskt väntrum på andra sidan jorden med alla känslor och tankar hur vi hamnade här! Men också en enorm tacksamhet hur bra vi blir bemötta. Oscar har precis bytt om till Mexicanska sjukhuskläder, lagt sig ner och tagit sin mammas och pappas hand. Vi höll hårt. Det gör både ont samtidigt som det känns väldigt skönt att han nu är i behandling. Det är väldigt känslofyllt och tårarna rinner.

Men Oscar förlikar sig med hur det är och svarar redigt och tappert på alla frågorna. Inga om och men utan en tydlig bestämdhet att vi skall lyckas. Han säger att vi är här tillammans betyder nog mest för honom. När vi höll varandras händer sövdes han och vi kände hur han somnade. Där skiljdes vi åt för tillfället. Samma korridor som vi tillsammans kom in genom var nu, med honom kvar bakom oss, den längsta och suddigaste korridor jag någonsin gått genom.

Nu gör de först en MR röntgen för att kartlägga hans huvud och vägen för katetern till tumören. Sedan påbörjar Dr Garcia sitt arbete med att föra in katetern i ljumsken och letar sig hela vägen upp till hjärnstammen. Där injicerar de cytostatikan. Sedan påbörjar den sitt arbete! Därefter till uppvaket och vi skall alla ses igen ❤️ Det hela tar ca 3 timmar.
Precis kom en sköterska ut för att meddela att röntgen är klar och nu påbörjas operationen. I min hand la hon Oscars underkläder ihopvikta i en plastpåse. Det känns. Det känns i hela kroppen.

Nu väntar vi på att få krama vår tappra Oscar – och jag är helt säker på att så fort han öppnar ögonen kommer frågorna ”Mamma och pappa, det är ändå ganska konstigt för vet ni……..” det finns inga ord att beskriva vår längtan!