Första behandlingen är alltid värst, säger alla föräldrar här. Sammanhållningen mellan familjerna är enorm. Sjukhuspersonalen fantastisk! Men att lämna sitt barn i händerna till läkare på andra sidan jorden, även om vår (läs Cecilias) efterforskning och personliga kontakter med föräldrar har varit väldigt positiv, så känns det oroligt. Vi är 2 föräldrar som inte kan ge upp.

När Cecilia, Gustav och Josephine handlade lunch kom läkaren Nestor för att berätta hur Oscars ingrepp hade gått. Han satte sig i stolen sidan om mig, svalde och samlade sig. Jag kände en så stor oro och tårarna började rinna. Han log mot mig och sa att Oscar mådde bra och allt hade gått bra, han var bara orolig för Oscars öron! Det var hans fokus! Vi älskar redan Nestor! Sista veckan av strålningen tappade Oscar sin hörsel delvis och det är en konsekvens av strålningen säger de i Sverige. Så är det säkert, men genom några undersökningar och röntgen av hans huvud har de konstaterat att han nu också har en infektion i örongångarna. Det kan förklara febern i natt. Så, nu sätter dom in behandling för det. Dom är inte oroliga för lunginflammation.

Att återse Oscar innehåller så mycket känslor. Som vi älskar denna handbollskille! En och en fick vi gå in till uppvaket och se till honom. Margerita, en fantastisk kvinna var med honom och hade tillsyn till honom HELA tiden. Sakta vaknade han upp, och detta är helt sant, han säger två saker innan han somnade igen: ”Pappa, har Gustav gjort sin läxa, vi tog med böckerna till sjukhuset så att han kunde göra läxan.” ”Pappa, det är ganska smart att tjäna pengar på människor som mig som bara sover”. Ridå.