När Oscar fick gjort biopsin på Karolinska i Stockholm den 22/12-2017 fick han ett antal biverkningar som på förhand var okända för honom och oss. Bildligt kan vi verkligen säga att killens liv förändrades över en natt. En av biverkningarna var att hans smak försvann. Salt, surt, beskt och delvis sött var som bortblåsta. Som extremt matintresserad och smakfokuserad för att vara 13 år, så har det varit en sorg för honom. Som förälder känner vi oss helt maktlösa och vi har frågat läkarna vad dom tror om att han blir återställd. Budskapen har varierat – slutsats – men försiktigt, det bör inte vara bestående men kan ta tid. Jag förstår Lundaläkarnas dilemma, och dom är helt fantastiska, för de vill inte inge falska förhoppningar, men som förälder jagar vi hopp. Hela tiden söker vi efter hoppet. Dessutom, läkarna här säger samma sak – kalibrering över Atlanten!

Familjen Sajlands frukost, 25 februari kl 9.42 på hotellet där vi bor: ”Oscar vill du att vi går bort och ser vad de har för frukost?” Oscar nickar. Till slut kommer vi fram till yoghurt, cornflakes och tortillachips med keso och gräddfil.

”Oscar, jag tar på lite salt, för oavsett, det behöver vi i denna kylvärmen!” Vi har nämligen mellan 10–30°C varmt. Det är vinter!

”Jag smakar inte saltet ändå” säger Oscar. Efter att yoghurt och corn flakes åkt ner sätter han skeden i tortillachipsen.

”Jag tror att jag smakar saltet!” säger Oscar. Själv sätter jag både te och min rostade macka med salladsost och tomater som smakar tomater i halsen. Hela familjen avbryter sitt ätande och stirrar på Oscar.

”Vad sa du?” sa vi i en kör!

”Jag tror jag känner saltet!” med höger arm puttar jag bort allt på bordet och fram kommer ett litet saltkuvert. Snabbt river jag upp det och tar ut saltet i min handflata. Oscar trycker sin hand mot saltet i min hand och för det till sin mun. Alla, runt omkring oss undrar naturligtvis vad vi gör. 2 vuxna människor och 2 barn sitter och tittar på en liten kille som äter salt. Dom föräldrar verkar inte veta något om mat och hur man skall äta, känner jag vibrera i luften.

Han nickar. ”Jo, jag känner det!” Sedan lägger han till ”Jag tyckte att jag kände det sura i yoghurten också”, säger han helt torrt.

Mammans och pappans glädje är total. Skratt, tårar och applåder. Uppenbart har vi biologin på vår sida – idag var en bra dag. Någon har lagt sin hand på Oscars kind.

Dessutom sent igår kväll, efter en antibiotikakur och ihärdigt blåsande hållandes för näsan kallade mamma Cecilia och Oscar på mig. ”Pappa, Oscar säger att han har goda nyheter till oss!”
”Det stora locket för vänster örat har släppt, igår, men nu har det också släppt för det högra!” Jag (Göran) hör illa, eller selektivt tycker Cecilia (och det är skönt), men det är så skönt att vi slipper leva med grannens sneda blickar att familjen Sajland alltid skriker till varandra.

För första gången sedan vi kom hit skall vi ut och äta – vi skall smaka på maten ikväll och lyssna och tala med varandra! Små framsteg är ibland ett under!