Egentligen vet jag inte vart jag skall börja, den senaste veckan har varit den värsta i våra liv. Hemsk. Tacksamheten till sjukvårdspersonal, ett fantastiskt traumateam, är enorm. Alla sådana här situationer är unika och vi kan endast säga hur det har varit för oss, men du lever på en gräns, en konstig gräns, och det är tiondels millimeter mellan hopp och förtvivlan. Det är som lövet i vinden som plötsligt skiftar riktning, utan förvarning, och det skapar en enormt tärande ovisshet vart vi är på väg. Du är helt oförberedd, det uppstår en storm av känslor inom dig samtidigt som du försöker förstå vad som händer. ”Vågar vi fråga? Vill vi veta?” Det uppstår många tankar kring familjen och behovet av att vara tillsammans alla sju. Det är svårt med storebror Simon och storasyster Lovisa på 9000 km avstånd, på andra sidan jorden, där dom försöker hantera sin enorma oro och dom väger våra ord om Oscar på guldvåg för att förstå stundens allvar. Dessutom, vi vill inte släppa Oscar ur sikte men vet att vi måste hitta ett upplägg, praktiska lösningar som sliter i oss, för rent praktisk kan bara en vara hos Oscar och den andra med Gustav och Josephine. På sätt och viss är hela situationen övermäktig där vi försätts i ett omänskligt tillstånd tvingad till konstiga beslut som äter oss inifrån. Det är inte mänskligt.

Det hela startade sent på måndag kväll på sjukhusrummet där Oscar och Cecilia bodde. Oscar hade mått bra hela dagen, alla hans värden var stabila. Vid 21.30 rasade plötsligt hans syreupptagning kraftigt och pulsen steg häftigt. Oscar slutade successivt att ta upp syre i sina lungor och blev okontaktbar. Vi vet nu att hans lungor höll på att kollapsa av en infektion. Dom antibiotikum han fick hjälpte inte. Cecilia försökte ringa mig 14 ggr men nätet låg nere så den 15 gången kl 22.32 hade jag en förtvivlad mamma i andra ändan. Läkarna hade helt enkelt tagit Oscar, satt på en portabel syrgasutrustning över hans mun och sprang i väg med honom till intensiven, tre korridorer ner. Där sövdes han akut och dom kopplade in respirator på honom. Allt gick otroligt snabbt. Jag var hemma i lägenheten med Gustav och Josephine och måste omedelbart ta en Uber till sjukhuset. Gustav och Josephine? Jag sprang ner längs korridoren för att knacka på Ericas dörr, en underbar tjej som också behandlas här, och hon och hennes föräldrar med väninna kunde ta Gustav och Josephine över natten. Underbara människor! Tacksamhet och hjärta! Väl framme på sjukhuset mötte jag Cecilia. Vi träffade läkarna mitt i natten. Beskedet var entydigt – Oscars tillstånd är mycket kritiskt, ”We are so sorry, we can not….”, ”We really can not…..”: Beskedet till oss som föräldrar var att Oscar befann sig i ett kritiskt sjukdomstillstånd. Vår Oscar? Vi var så ledsna, tårarna den natten var fler än någon annan natt. Våra tårar etsade sig fast på våra kinder och meningsfullhet vändes till total meningslöshet. Frågorna hopade sig. Vi kom hit…? Hur kunde…? Varför blev…? Han var så pigg…? Illamående, inte veta vart vi skulle ta vägen och allt detta innehållslösa. Där och då, ombads vi lämna Oscar, djupt sovande eftersom personalen måste göra sitt arbete. Efter de besked vi hade fått var det att vara i fritt fall. Jag vet inte vad som kan vara värre? Du är i helt fritt fall och mår så illa. Du har ingen kontroll, är helt maktlös samtidigt som hjärnan försöker reda ut vad som har hänt och händer. Oscar kämpade och kämpade – att då vara åskådare är helt omänskligt när huvudrollsinnehavaren är vår egen son.

När det konstaterades att Oscar hade lunginflammation 2 dagar innan sattes behandling in omedelbart mot dom bakterier som vanligtvis orsakar lunginflammation här i México. Rimligt. Istället hade Oscar förvärvat en annan bakterie, som är ovanlig här, och mycket aggressiv om den inte behandlas, särskilt med hans allmäntillstånd med cancer. Nya provsvar erhölls som bekräftade diagnosen och rätt behandling kunde sättas in. Huvudfrågan var hur långtgående infektionen var och hur mycket kraft Oscar hade. Dom följande 48 timmarna var fruktansvärda där han föll mer och mer men läkarna på intensiven kämpade och fångade upp honom hela tiden – dag som natt. Oscar krigade och nu var det allvar. Vi avlöser varandra med att vaka över honom. Både jag och Cecilia känner samma sak – vill inte lämna – måste lämna – väntar otåligt på få kunna komma tillbaka till honom igen så snart det går. Saknad.
Natten mot onsdagen får Oscar hjärtproblem. Lunginflammationen och respiratorns tryck gör att lungorna trycker hårt mot hjärtat. En kardiolog rings in som konstaterar att han har ett starkt hjärta. Tack H43! Medicin sätt in. Det lägger sig. Vid 13 tiden på onsdagen, när jag slötittar på en dokumentär har jag plötsligt 3 läkare, 3 sjuksköterskor och 2 respiratorexperter framför mig från ingenstans. Jag förstår först inte, men inser efter ett tag att Oscars hjärta hade börjat skena. Oscar ligger helt stilla – overkligt. Vi ser på den stora skärmen hur pulsen ökar dramatiskt. Samtidigt går allt mycket lugnt till, alla vet sin roll i traumateamet på intensiven i Monterrey. Dom ger medicin som verkar på ca 2 min för att bromsa rytmen. Återigen, jag försöker förstå vad som händer, men inser att alla väntar på när toppen är nådd och vändningen skall komma. NU! Nu vände det! Dr Roberto andas ut. Fantastiska är dom, men mest fantastisk ändå Oscar! Det som hände var att lungorna tryckte hårt på hjärtat så att det inte fick ut sin slagvolym av blod, då kompenserar det med ökad takt. Oscar var helt grå, men livet återvände! Eftersom Oscars immunförsvar har satts ner av olika mediciner och behandlingar är han svagare än normalt vilket också syntes på hans värden från analyserna. På natten mot torsdagen fick han akut blodtransfusion för att hjälpa honom i hans kamp. Under andra halvan av torsdagen hände något, för nu vände det! Han stabiliserades, svängningarna var borta och personalen såg mer lättad ut, inte minst Lydia och Margerita, Oscars privata sjuksköterskor – dom har en patient och det är Oscar. Lidya är en stabil kvinna i 55 års åldern. Hon är kort, lite satt, har små bruna permanentlockar och glasögon. Hon är vacker! Hon rör sig lugnt och arbetar med lugna rörelser. Hennes erfarenhet är tydlig, för dom andra i personalen frågar henne. Hon lyssnar lugnt och utan att kunna spanska förstår jag att hennes svar är kristallklara, för det blir sällan följdfrågor. Margerita är yngre, ca 40 år, fin slät brunbränd hud som ser sammetslen ut. Svart vackert hår, uppsatt där bak. Margerita är blygare, hon jobbar i det tysta, vi märker inte av henne, utan plötsligt är hon där. Margerita är så vacker och känslig! Både Lydia och Margerita sköter inte bara om dom 14 droppen Oscar får utan båda har örnöga för hans behov. Deras fantastiskt mjuka händer. Små, små rörelser. Små justeringar. Båda kan stå och titta på Oscar långa stunder för att se hur han mår. Han sover djupt, men det rör dom inte. Dom vet att han är med dom, båda två, dom vet att han är där – med dom. Ibland när jag ser dom måste jag gå ut ur rummet – jag blir rörd av hela situationen, jag klarar helt enkelt inte av det. Både Lydia och Margerita säger – ”My boy”. Då letar jag upp ett hörn i korridoren där jag tränger in mig.

Vid söndag lunch inleddes ”Operation väcka Oscar”. Det var starkt. Som föräldrar är kasten stora -för en vecka sedan, på natten till tisdagen satt Cecilia och jag och höll varandra i händer, lutandes framåt, återigen fått ett fruktansvärt besked, tårar och vi sa till varandra ”tänk om vi bara kunde se in i framtiden?”. ”Varför?”. Nu, drygt en vecka senare, i Oscars rum fick jag en oerhört stark känsla av att det kändes som den där halvtimmen innan ett flygplan skall landa. All högintensiv aktivitet som sker i kabinen strax innan landning – jag kunde t o m känna hur det bullrade under mina fötter. Utrustning kördes ut, ny in, personer ut, och andra in. Omställning av utrustning, nya parametrar. Sedan la sig allt och det var lugnt. Nu var det igångsatt. Men längst fram och styr – där sitter vår Oscar – vår fantastiska hjälte, vår tappra krigare. Det är han som bestämmer hastighet och vilken tid vi landar. ”Oscar, OSCAR! Du sätter ta mig tusan inte kurs, det har vi gjort! Du skall landa här! Du sätter tid och hastighet, vi ses snart!” Känner hur det mullrar och kör kullersten under mig. Nu har förtvivlans tårar övergått i glädjens tårar. Skillnaden är stor – nu finns det en mening, innehåll, vi är hungriga igen! Dom salta kexen som vi sparat fr matbrickorna på Hospital Angeles är plötsligt goda!
Oscar vaknar sakta. Hans stora vackra ögon tittar så intensivt på oss. Sökandes. Huvudet ligger stilla och ögonen letar sig runt rummets väggar, sökandes över vart han är. Vi är där. Utan möjlighet att utrycka sig förutom hand och huvud. Lider. Oscar som alltid har så många frågor, det vet ni alla som känner honom, frågorna kan inte komma ut. Cecilia, Oscar och jag försöker kommunicera med tummar och fingrar. Där är nog förälderns ingång olik jämfört med barnets, Cecilia och jag är överlyckliga över att ha fått kontakt igen, men Oscar försöker verkligen att säga något till oss – vi är nöjda – nästan! Vi kämpar!
Oscar är vaken och våra blickar möts – det är starkt. Rören i munnen gör att han inte kan säga något. Vi försöker tala med tummen upp och tummen ner. Frågor som ”Vill du ändra hur du ligger?” eller ”Undrar du över något?”. Oscars stora ögon ser på oss, och det är så starkt och rörande. Nestor beslutar att respiratorn skall kopplas bort vid lunchtid och kommer in tillsammans med Dr Oliver. Dr Oliver, det var han som tog sjukhussängen och sprang med Oscar till intensiven, där vi är nu, sövde honom och satte in respiratorn. Vi har väldigt mycket att tacka Oliver för. Det var med Oliver vi satt ner och som han sa ”Tyvärr kan det vara så att…”. ”Livet rasar, men det reser sig igen en dag….. ”

3 april 2018: ”I am so happy today! I am so happy Oscar and you are THE hero!” sa Nestor till Oscar som hade munnen full av rör. Nestor frågade Oscar om Oscar gillar musik och Oscar nickade med alla rören i takt. Nestor gick till verket och rören åkte ut. Oscar höll hårt i min hand och hostade. Bra! Hosta är bra nu! Jag grät. Så glad! Cecilia kom. Det gick bra, och nu – framför oss hade vi vår riktigt livslevande vanliga Oscar. Det är då jag plötsligt hör ”I feel good” med James Brown från Dr Nestors ficka från hans Iphone 6 plus. Så högt att det fyller hela rummet! ”This is more in to the situation”, sa Nestor och log brett. ”I feel good”, hördes igen. James Brown med sin I feel good sjöng så hela rummet gungade i takt med Nestor, Lidya, Maragrita, Oliver och oss andra. Skulle vara roligt och se det på Region Skåne! Jag känner starkt släktskap med Lydia och Margerita. Det är konstigt. Vi har kramats, gråtit. Men känslan hos dessa hjältar måste vara stor när de möter Oscars ögon – från det värsta till nu. Hur underbart är inte livet i dessa stunder? Det värsta är, jag vet inte hur jag skall betala tillbaka? Jag vet inte hur jag skall betala tillbaka?
Det vi har genomgått den senaste veckan skulle säkert vara en livskris för vilken familj som helst. För oss är det också en livskris men det vi har varit genom är i bara i skuggan av varför vi är här, hur hemskt det än har varit, och låter.
Jag sa till Cecilia ”Älskling, hoho, jag tror att jag har glömt varför vi kom hit, för nu känns det som att Oscar har vunnit! Kan vi åka hem nu?”

Men vi omfamnar varandra och livet.

”It has been a bad week, but its going to be a beautiful weekend” (Nestor. March 2018)