Oscar kom ”hem” i måndags efter över 3 veckors sjukhusvistelse och sängliggande. Dom sista dagarna tyckte han var jobbiga. Trots att sjukhuset har den bästa vården i Monterrey så finns det en sak som har en enorm utvecklingspotential: Maten! I 3 veckor har det varit samma visa varje dag: ”Today, we have chicken faijitas, chicken Milanese, corn soupe, tuna sallad…….”. Dagen efter kom samma unga kille in och sa: ”Today, we have chicken faijitas, chicken Milanese, corn soupe, tuna sallad…….”. ”Men det var ju för tusan gårdagens, förrgår och förra veckans meny också”, sa jag. ”Yes, but we also have it today!”, sa den stackaren med besvärad min som inte alls rådde över menyn, men fick det att låta som ett erbjudande som alla längtade efter. Dessutom har maten en touch av konserv. Nestor har sagt att det viktigaste för hans barnpatienter är 1. Telefonen 2. Wifi och 3. ”Enjoyment!”. I det sistnämnda trodde jag mat ingick, men uppenbart inte i Hospital Angeles ”enjoyment”. Stackars Nestor kan ju inte rå över det, han gör mycket men kan inte göra allt, så ingen skugga på honom. Men att lura i sådan mat i Oscar i vaket tillstånd, nej det går inte, och skall inte gå! Ingen av mina 5 barn skulle äta det mer än en gång, och knappt det. Så det blev Uber mat och att jag lagade mat som vi tog med i en kylväska i formar som vi micrade på sjukhuset. Men skynda dig om du skall micra! Microvågsugnen bärs nämligen undan och låses in klockan 20 varje kväll av rädsla att någon skall stjäla den, trots vakter på flera ställen och bemanning i receptionen dygnet runt. Höjdpunkten tyckte Oscar var köttbullar, mos och brunsås. Lingon som inte äts här ersattes med tranbärssylt, men, vad skall jag säga. Det var ju sött, men dom hade gärna fått tillsätta mer kärvhet.

Däremot hade Oscar det kärvt när vi kom hem. När hålet i lungan skulle läkas gick dom igenom bröstkorgens högra sida för att sätta in en slang till utrymmet mellan lunga och revben. Denna togs bort dagen innan hemfärd. Efteråt har detta skapat stor smärta hos honom. Vi hann vara hemma i 3 timmar för sedan sa han att han hade så ont att han inte stod ut. Dessutom hade han svag feber. Rädslan för att hålet hade gått upp eller andra komplikationer är naturligtvis stor hos oss alla tre. Så det fanns inget annat alternativ än att åka till sjukhuset för att kolla upp honom. Väl på sjukhuset undersöktes han och dom konstaterade att andningen lät som den skulle, att han ådragit sig en liten halsinfektion och att de smärtstillande var för svaga. Med den nya informationen och starkare smärtstillande kändes det mycket skönare när vi åkte hem igen. Med nya smärtstillande har allt fungerat mycket bättre för Oscar.

Efter att ha legat i tre veckor är han naturligtvis hungrig men även svag i armar och ben. Aptiten är det inget fel på! Han väcker oss 1–2 ggr per natt och vill ha något att äta. Vi har tagit in den förträffliga Vely, Oscars sjukgymnast som nu tränar honom 2 gånger per dag, förmiddag och seneftermiddag och nu även helgpass! Det gör att han får styrka och rörelser tillbaka. Trots att han är svagare rent fysiskt än innan, men ändå tillbaka och frisk, så vill han göra saker. Han vill ut! Så imorgon skall vi på planetarium Alfa som skall vara ett stort museum som beskriver dinosauriernas uppgång och fall. México spelade som känt stor roll i det eftersom ett enormt meteoritnedslag inträffade här som betydde undergången för dinosaurierna. Idag har vi varit på en shopping mall – det regnade och var bara 25°C så vi höll oss inne med koftor på.

Vi tar inte så mycket för givet längre. Vi tar en dag i taget. Så tänker inte många människor förrän man är där. Och då är allt i livet redan annorlunda, varken livet eller du blir dig lik igen. Även om det är konstigt, för vårt liv är så kolossalt annorlunda idag jämfört med för ett år sedan, så följer vi bara med i det annorlunda livet. Samtidigt fortsätter alla andras liv ”som vanligt”, det är en konstig känsla, konstigt att se. Vi måste också fortsätta, det finns inget alternativ. Vi är glada att ha fått möjligheten att komma hit för att behandla Oscar. Vi önskar inga fler överraskningar! Nu vill vi göra det vi kom hit för.
Som jag har sagt tidigare, hur sätter man ett ekonomiskt mål för att Oscar skall bli frisk? Det vi kan göra är att lyssna på läkarna om praxis på behandlingskostnader. Vi har den senaste tiden genomlidit den svåraste tiden i våra liv och Oscar tog sig genom den. Vi är så enormt tacksamma. Men privat sjukvård kostar. Som jag tidigare har sagt har vi höjt målet med hänsyn till kostnaden för Oscars lunginflammation, pengar vi skulle ha använt till behandling av hans hjärntumör. Många har uppmärksammat det och förstår, Oscars historia har spridits vilket ger hopp. Vi vill så innerligt tacka alla er som har hjälpt, hjälper, har stöttat och stöttar Oscar i hans kamp och som gör det möjligt att han är här! Vi är så tacksamma!