Det är klart att vi känner trötthet. Det har varit 3 oerhört intensiva månader i våra liv. Jag tror faktiskt inte att varken Cecilia eller jag skulle kunna föreställa oss detta, där vi är idag, för ett år sedan, för fem år sedan eller den dagen vi träffades. Under våra 3 månader här har vi faktiskt inte hunnit eller orkat ta oss utanför det område där vi bor. Jo, vi har ätit ute några gånger där vi bor, men ganska få och inte förrän igår, på tre månader tog vi oss in till Monterrey för att äta. Återkommer till det.

Oscar är under behandling och det känns stabilt. Det är en uppförsbacke där många måste hjälpas åt att få honom över krönet, många bäckar små är det, men som föräldrar arbetar vi hårt med tårar och svett. Vi önskar ingen annan detta. Verkligen ingen annan detta. Vakna upp på morgonen igen och förstå att det är så här…….
Det är en sordi över Monterrey idag: Oscars och pappa Görans hemresa på fredag den 27 april är inställd. Oscar och jag hade så mycket hoppats på att åka hem nu på fredag. Oscar är ledsen, det är jag med. Vi har inget val. Efter lunginflammationen fick Oscar en lungkollaps. Att flyga efter detta är riskfyllt. Vi har talat med läkarna här i Mexico, talat med läkare i Sverige och sökt råd på olika håll. Den sammantagna slutsatsen är att: är det akut, ni måste åka – ni måste hem, gå på begravning, åk då – annars är rekommendationen att vänta 4 veckor efter behandling och efter senaste positiva röntgen. Försiktighetsprincipen måste råda. Vi kan inte riskera något, hur gärna Oscar och jag vill. Men det känns tungt. Vi har ombokat hemresan till 10 juni. Det skall bli skönt. Hoppas att vi äntligen kan träffa våra vänner och fira midsommar med alla dom!

Vi planerar nu också för att Cecilia, Gustav och Josephine åker hem i början av nästa vecka. Hem kommer dom, brunbrända, men av fel anledning. Det blir lätt tyst när det kommer på tal. Vem vill lämna? Det är inte lätt att lyfta foten och säga ”nu åker vi!”. Det är nog inte svårt att förstå för vem som helst att Lund är ett svårt ställe att vara på när vi har en allvarligt sjuk son på andra sidan jorden i México. Det är oerhört svårt att sätta sig ner och boka biljetter. Att ta dom där stegen.
När Cecilia och barnen åker hem kommer Lovisa hit ganska snart i början av maj. Det ser Oscar så mycket framemot. Oavsett hur trött eller pigg Oscar är så kan vi vara tillsammans, och syskon speciellt. Syskon emellan. Det är det Oscar och jag ser framemot väldigt mycket just nu! Familjen är viktig för Oscar.
Idag fick Oscar sin 4 behandling. Det är skönt att vi återigen kan fokusera på det vi är här för: att bekämpa Oscars hjärntumör. Vi har haft möte med läkarna idag och deras tolkning är att vi har backat tumörens utveckling och nu bromsar vi mer. Innan man backar, bromsar man. Allt går i små steg. Det känns skönt! Vi kämpar med Vely, vår fantastiska sjukgymnast och att börja med spinning i vårt jättefina gym!

Lunginflammationen och lungkollapsen har tagit på Oscar. Tusan vad det är orättvist att vara 14 år och uthärda detta. Som föräldrar är våra dagar inte enkla. Detta är inte en quick fix. Detta är hårt arbete för Oscar och han sliter. Våra dagar är varvade med hopp, tårar, trötthet, vilja och väntan.
I veckan som har gått har vi på Oscars initiativ ändå försökt göra något varje dag, eller varannan dag. Vi har besökt en jättefin dinosaurieutställning, eftersom vi bor i en dal åkte vi till utkiksbergen, Chipinque. Igår, ett dygn före sin behandling hade Oscar en oerhört stark vilja, jag vet inte vem i hans klass som skulle ha samma önskan, men det var att få smaka på rostade gräshoppor. Modigt! Oscars sjukgymnast rekommenderade den bästa Mexikanska gräshopps restaurangen i staden, och där var vi igår!!! Oscar åt med god aptit, Cecilia bantar och pappa håller igen lite. Men gud så roligt vi hade det åt Oscar! Han fick dit oss alla – det är vilja det!
Vi lever på hoppet, alla fantastiska människor som stödjer Oscar i hans kamp mot hans hjärntumör. Alla ni och vi kommer tillsammans att rädda vår kära Oscar!

Stöd Oscar i hans kamp med att swisha på 070-6265478
Varje krona räknas – alla bäckar små!