I onsdags var Oscars blodvärden för låga och han var i behov av blodtransfusion vilket han ordinerades på förmiddagens rond. Senare på eftermiddagen när Lovisa kom, så mindes jag – vart tog blodet vägen? Pappa Göran ut till Medical Desk, alltid bemannad med 8-10 sjuksköterskor, ett par respiratorexperter och ett par läkare som sitter mitt emot oss och konstant tittar in på mig och Oscar. På frågan idag om vi kunde få ett alarm och en gardin istället, dvs en knapp att trycka på om vi ville något, så sa 4 sköterskor i rad att – nej, nej, detta är mycket bättre! Jo, för er med det godis ni har framför ögonen! Men vi vinkar till varandra och alla är supersöta och gulliga. Att dom tittar på Oscar, det kan jag förstå. Det är deras största intresse. Men jag har förstått att sjuksköterskorna nu byter dagspass till kvällspass, eller tar dubbla arbetspass för att se mig ta av mina jeans och ta på mina nattrikåer, som är mina cykelbyxor, på kvällen runt 22.30. Alla bara sitter och väntar, intensivens hjärta stannar upp…………

Nåväl, Medical Desk sa att ”det saknades blod just idag”. Men herregud sa jag, ”varför säger ni inget?”. ”Vad kan vi göra? Kan vi ge blod?”, frågade Lovisa och jag. ”Of course!, if you know the requirements!”. ”No problem” sa jag, “I know all of them!”.
“Good, go down to the laboratory and they will fix so you can make a donation!”
Jag och Lovisa stegade ner till laboratoriet där vi mötte en jättetrevlig tjej. Hon förstod att vi skulle lämna blod till Oscar, och hon kände honom väl till namnet efter alla prover hon tydligen hanterat och vi har betalt. Sjukhuset har ett avancerat laboratorium. Vi fyllde i alla dokument. Därefter var jag först in i stolen. Precis när hon skulle sätta nålen i mig frågade hon ”And you take no medications?”. Gulp, tänkte jag.
”Well, you know, almost nothing……..because I feel very………..”. Yes?”, sa hon och tittade på mig, ”Very what?” ”I feel so very…..!”, sa jag och log brett. ”But its only a small one, its so small so I can even not see it in the morning without my lenses, and then I have the best sight without my lenses, than on!”, sa jag.
“Mr Sajland, do you or do you not take any medicine?” sa den tidigare söta och trevliga tjejen.
“By the way”, sa jag, “I am also in the business to save life, but I work higher up in the nutrition chain….a bloody business…beef.”. Tusan vad det kändes krystat nu. Mitt enda mål var att Oscar skulle få blod…..
”What are you taking????” sa hon och nästan hotade mig att sätta nålen på fel ställe.
”Voltaren against a bad hip……….”, sa jag. Hon la ner nålen och sa att ”This is not possible, you cannot donate, we have to wait 22 hours!”. Utkörd med mössan i handen till Lovisa. ”Redan klar pappa?”, frågade hon. ”Jo, dom har en supersug där inne som bygger på nanoteknik och dom tar 17 liter i minuten, så akta dig! Det var precis jag klarade det! Nu måste jag dricka minst 8 liter på 4 minuter för det var nog det dom tog. Kan du hjälpa mig till fåtöljen där borta?”.
Lovisa försvann bakom den brunbetsade tunga och tjocka dörren och hon fick tydligen lämna blod. Allt gick tydligen jättebra bakom dom lyckta dörrarna. Hennes blodpåse var på väg in genom laboratoriets kontroller innan den skulle nå Oscar.
Lovisa var väldigt nöjd över att lillebror nu skulle få hennes blod, att hon skulle cirkulera i lilla Oscar, en ganska rörande tanke i sammanhanget. Många timmar senare mitt i natten väcktes jag av att sjuksköterskan kom in och satte upp blodpåsen precis till vänster om mig. Han anslöt slangen till Oscar och blodet börja flöda. Det gjorde mina tårar också. Syskonkärlek. Dela. Tillsammans hjälps vi åt. Jag kunde inte sova utan låg där länge och såg hur påsen blev smalare och smalare om midjan men slumrade snart av trötthet.
Morgonen därefter på ronden konstaterade vi att Oscar hade fått blod och jag bröt tystnaden bakom donatorn. Nestor skrockade glatt till Oscar om Lovisas hormoner och vi fick se hur det skulle gå med hans humör nu……..Vi hade väldigt roligt.
Blod räddar liv! Lovisa har gjort en hjärteinsats för sin lillebror. Blod med kärlek och humör!

Vänliga och snälla stöd Oscar Sajland i hans kamp mot hans hjärntumör genom att Swisha till pappa Göran på 070-6265478 och att dela Oscars resa! Det hjälper Oscar så oerhört mycket!