Nu har dom kommit fram, idag, 7 december 2018. Med så stora förväntningar. Så stora.

I början av november satt Oscar och åt sin vanliga lunch i köket i Monterrey, México, 9000 km från Sverige, sin mamma och sina syskon. Plötsligt såg jag hur han rasade samman och blev otroligt ledsen. ”Jag kommer aldrig mer att kunna göra det!”, sa han. ”Men kära Oscar, vad är det du inte kan göra?”, frågade jag. ”Jag kommer aldrig mer att kunna åka till Stockholm med mammaoch Gustav igen, det kommer aldrig att gå.” Hans tårar var stora, många och tunga. Hans enorma sorg över vad han hade gjort tidigare i sitt liv och vad han inte kan göra nu. Jag tittade på min gråtande pojke en lång stund. Mitt hjärta slog tungt och jag kände hur jag blödde inombords. Som förälder brister det någonstans, men jag måste hålla samman. ”Oscar, mamma och pappa kommer att ordna det! Du kommer att komma till Stockholm!”

Oscar, Gustav och mamma Cecilia har sedan många år tillbaka en tradition att åka till Stockholm i början av december för att uppleva julen i storstaden. Först var det bara Oscar och mamma, sedan kom Gustav som hängde på. Det är deras lilla jultradition, och den är betydelsefull. Dessa små liv som planerar med sin mamma om restauranger, shopping, sevärdheter och bara finnas tillsammans. Det är så rörande. Förväntan är stor! Vi talar om att åka upp fredag kväll och hem lördag kväll, men i pojkarnas värld hinner dom allt! Detta har gjorts i många år sedan dom var små.

”Göran, jag funderar på Stockholm i år?” sa Cecilia trevande. Ganska snart var vi helt överens om att det var viktigare än någonsin att ta denna lilla resa för Oscar med hans lillebror och mamma i år än någonsin. Så det blev en budgetresa med glädje! Samtalen gick varma över Atlanten. Som det planerades. Herregud vad det skapade motivation hos Oscar att träna och bli bättre. Gråten vid lunchen hade vänts till en stor glädje och motivation för Oscar.

Nu har jag och Josephine vinkat av dom. Det känns så otroligt viktigt. Återigen väntar vi på att Oscar och Gustav kommer hem med sina tefat stora ögon om hur det är i huvudstaden och berätta vad de har gjort. Så viktigt att komma utanför sin egen cirkel.

Nu är det jag som står på perrongen och gråter. Av glädje. Så mycket glädje. För Oscar, Gustav och Cecilia.

Dom är där nu!