#saveoscarsajland

Den värsta dagen i vårt liv.

15/12 2017 – den värsta dagen i vårt liv. Klockan 14.10. Allt annat saknar motstycke. Idag för ett år sedan var dagen då vi kastades in i bottenlös sorg och förtvivlan. Jag och min familj måste förhålla oss till den 15/12 2017 och hantera den dagen. Den 15/12 2017 är dagen då Cecilia, Oscar och jag begav oss till Lasarettet i Lund. För att få svaret vi inte var beredda på eller ville ha. Vi hade fått vissa föraningar under veckan, men vi kunde ändå inte förstå:

Tisdagen 12/12: Oscar och jag cyklar upp till lasarettet till ögonkliniken på en remiss från optikern. ”Pappa, varför cyklar du så fort, jag ser inte”, sa Oscar. Vi cyklade sakta i uppförsbacke, men det kommer att förfölja mig resten av mitt liv. In på ögonkliniken. Dom förstod inte. Remiss till BUS akuten. Oscar tappade sin vante mellan Ögon och BUS och jag kan än idag peka ut exakt vart jag senare hittade den. Borrelia, troligtvis borrelia. Skönt. Vi cyklar hem sakta tillsammans genom Lundagård, glada och en känsla av att snart är allt bra igen. Oscar parkerar sin cykel i cykelstället här hemma.

Torsdag kväll 14/12: Oscar ligger i sängen och mår jättedåligt. Jag sätter mig på sängkanten. Cecilia är bortrest, ringer henne. Ringer barnakuten. Kom medsamma. Barnakutpersonalen tar emot oss direkt, en läkare, en brits, en pall: ”Nej Borrelian är negativ”. Oscar säger ”då har jag hjärntumör!” Jag känner tårarna rinna längs min kind. Hon säger ”Oscar, ingen kan säga något nu. Vi måste avvakta morgondagen när du röntgas. Jag säger till mig själv ”Göran, detta är inte bra.”. Vi kör hem.

Fredagen 15/12: Cecilia, Oscar och jag tar oss till sjukhuset. Vi såg det som en utflykt för jag hade fixat smörgåsar i kylväskan, kaffe i termos till Cecilia och tevatten till mig själv. Vi var ganska glada. Oscar var ju frisk. Inget kunde vara fel med honom? Magnetröntgen kl 11. Ändå fredag och fika – jag satt utanför, åt en smörgås med grevéost och drack mitt te. Efter avslutad röntgen gick vi tillbaka till BUS, ett akutrum. Strax efter kl 14 öppnades dörren och 3 läkare kom in. Dom smög in. Direkt kände jag: ”Detta är inte bra”.

Klockan var 14.10. Läkaren tog upp ett papper som visade ett huvud och hjärnan. Hon pekade pedagogiskt och redogjorde för vad dom hade hittat. Läkare runt om i landet hade involverats för att bekräfta diagnosen. Personal från avdelningen kom och hämtade Oscar – han skulle läggas in direkt och medicineras för att lindra tumörens framfart. Jag förstod ingenting. Vi hade inte åkt till sjukhuset för att stanna. Vi skulle hem igen, äta fredagsmiddag, umgås och allt skulle vara som vanligt. På lördagen skulle vi ha vänner på middag, så jag skulle hem och förbereda. Både Cecilia och jag var chockade av beskedet. Det var då det började: ”Cecilia väck mig, jag drömmer!”. Gång på gång sa jag till henne ”Snälla Cecilia, väck mig!”. Tårarna rann, frågorna hopade sig i huvudet, läkarna som kom förbi var fåordiga, beklagade och tittade i golvet. Samtidigt var vi tvungna att visa oss lugna inför Oscar. Vi visste egentligen inte mycket om vad han egentligen hade för tumör för dom portionerade ut sjukdomen i små portioner. Det var ett ständigt pusselläggande. Den nedbrytande ovissheten infann sig. Dom trodde inte att vi skulle klara av att höra dom säga: ”Ditt barn är allvarligt sjukt, det är riktigt illa”. Från ingenstans. Dom portionerade ut eländet timme för timme, dag för dag, tills vi var helt nerbrutna. Det var helvetet i små portioner. ”Vanligtvis involverar vi alltid barnen med sina föräldrar i alla samtal, men det går inte nu, vi måste tala med er föräldrar själva”. Konstrasten mellan att minnas exakt vad som hände diagnostimmarna för att sedan gå in i det största chockstadiet i mitt liv. Det som höll oss stående och vid liv var Oscar. Från första stund visade han en kämpaanda: ”Mamma och pappa, nu skall vi vara positiva, detta skall vi klara!”, sa han från sjukhussängen – gång på gång. Så konstigt för han såg ”frisk” ut vår älskade lilla 13 åriga Oscar.

Oscar cykel står fortfarande där han parkerade den, den 12/12 2017. Jag stod och tittade på den häromdagen. Han har inte rört den sedan dess. Nej, vårt liv är sig inte alls likt. Vi hade ett familjeliv. För egen del har jag lagt jobb åt sidan, har inget arbete utan är bara med Oscar. Jag umgås med Gustav, Josephine, Simon och Lovisa via telefonen, Cecilia umgås med Oscar via telefonen. Cecilia och jag reder ut allt via telefonen. Vi kämpar mot detta osynliga monster som saknar all form av meningsfull existens utan skapar bara bottenlös sorg och lidande. Livet har på något sätt punkterats, vi kippar efter andan och försöker hålla samman, både som människa och som familj. Vårt fokus, och det finns inget annat, är att Oscar skall klara sig genom detta. Det finns inget viktigare i vårt liv än Oscar. Jag väntar bara på dagen när Oscar säger till mig ”pappa, jag cyklar bort till Gustav, jag vet inte när jag kommer hem, men var inte orolig! Puss pappa!”

Den värsta dagen i vårt liv. Det kan inte bli värre.

#saveoscarsajland
Swish 070 62 65478