#saveoscarsajland

Vi är i Mexico. Oscar är glad, vi har väldigt roligt tillsammans. Det är skönt att vara riktigt mycket pappa, riktigt mycket pappa. Men jag skulle som pappa alltid vilja säga att allt ordnar sig till slut – ”Oscar detta är en fas vi går igenom, vi måste rida ut denna stormen. Vi klarar det tillsammans”. Vilken förälder vill inte ha sitt barn i knäet och säga att allt ordnar sig. Men vi vet inte. Ovissheten äter upp oss inifrån. Ovissheten. Jag undrar hur många som upplevt den riktiga ovissheten? Oscar och jag har en skön harmoni tillsammans när vi är här. När vi kommer till Sverige kidnappar Cecilia honom, och jag känner mig väldigt akterseglad. Den uppgift jag hade innan försvann så fort vi satte våra fötter på svensk mark. Den tas på något sätt ifrån mig. Samtidigt, jag förstår en mammas längtan efter hennes cancersjuka son, och hans längtan efter henne. Inte svårt att förstå. Så, jag kan följa det hela, men det är arbetsamt och blir en tomhet från min sida. Det blir så himla tomt, efter alla dessa veckor med bara han och jag. Den fyller jag med att racercykla, på de skånska slätterna, Österlen tur och retur. Jag förstår det, men det är arbetsamt. Jag fattar. Det är kärlek. Från oss alla, till Oscar. Vi är två föräldrar som står bakom Oscar. Två föräldrar som tar varje beslut för honom. Som vi älskar honom, och vi alla gör vad vi kan, allt för honom. Det vackraste vi vet. Det vackraste vi vet.