#saveoscarsajland

Egentligen vet jag inte vart jag skall börja men igår bytte Oscar och jag roller. Jag sitter här i min sjukhussäng och skriver och fightern Oscar som är piggare är någonsin sitter i en stol i rummet intill och spelar, tycker det är trist. Jag brukar gå ner och sätta mig i gräset eftersom jag gillar den känslan. Det är brist på natur här, men vi har en fin park där vi bor. Här har jag troligen stuckit mig på höger ben för jag kommer svagt ihåg ”aj, vad var det”, man gnider automatisk handen över byxbenet, och sedan är det glömt. Väl hemma glömmer jag definitivt det mesta om mig själv när Oscar hostar och mår illa. Sedan kom Gustav, Petter och Mattias och vi var väldigt aktiva hela veckan. 1,5 timme gym på fm, lunch och sedan ut på äventyr. Jo, jag hade lite värk, inget överdrivet och inga problem att gå. Sedan började det på lördagen, möjligen inleddes det under fredagen. Vad är nu detta? Ja, tänkte jag, vi åker ju hem den 18/2 så jag får väl kolla upp det när vi är hemma. Successivt kände jag på söndagen att jag fick väldig värk och det övergick på kvällen och natten till en otrolig smärta och frossa. 
I den situation jag är i, är mitt fokus på Oscar, du känner inte efter på samma sätt när den största utmaningen är att få kalorier i Oscar och att han skall behålla dom. Lungor, hosta och slem för att nämna några dagliga utmaningar förutom anledningen till varför vi är här.

Oscar skulle ha ”light chemo” måndag morgon 11/2 inför hans immunoterapi onsdagen 14/2 och den är en måste prioritet. Med enorm smärta tog jag oss ner till taxin. Varenda rörelse i körningen gjorde ont ”vad tusan måste du svänga för, kan du inte bara köra rakt?” tänkte jag. Illa mådde jag och var beredd med en påse. Min förhoppning var att någon av våra läkare skulle vara på kliniken denna morgon och hjälpa mig med en bedömning. Oscars behandling satte igång och den tar 3-5 timmar. Nu var jag så tagen att jag inte stod ut, dessutom hade mitt högra ben helt plötsligt ändrat form och en stor utbuktning från ingenstans hade kommit under natten. Jag talade med Stephanie som koordinerar behandlingarna. Hon såg hur tagen jag var och jag bad henne ringa sjukhuset. Kom medsamma! Jag kan inte säga att jag kastade mig in i Ubern utan snarare tråcklade in mig eftersom det gjorde himla ont när jag böjde benet. På Alfa var jag uppenbart väntad eftersom där stod alla på rad och inväntade mig tolk, sköterskor, läkare etc! Vi är välkända här Oscar och jag. I samma rum satt en äldre kvinna som verkade må dåligt, tärd av solen, såg mer ut som en patient än sjukvårdspersonal, men jag gav tusan i vem hon var och om jag behövde dra ner byxorna framför henne. Nu blev det oj, aj och herregud på spanska. Rynkade pannor och bekymrade miner. På mitt högra ben, på utsidan, strax över knänivå, där lårmuskel börjar, hade jag nu en stor kraftig infektion. Jag var genomblöt av svett. Att röra benet var inte att snacka om, t o m blickarna gjorde ont. Undersökning, röntgen och, ja, tårar och förtvivlan. Sedan gick det snabbt. Svärsonen till sjukhusets ägare, Thomas, läkare, engagerade sig från sekund 1. Thomas sa: ”Nu släpper du Oscar, vi tar hand om honom. Du har ett väldigt stort problem själv att hantera!”. Jo tänkte jag, dom börjar samlas på hög. Sedan blev det sjukhussäng, och där är jag fortfarande. Thomas och en kirurg kom och menade att jag skulle akutopereras kl 22. Men först skulle det juridiska lösas dvs en mängd papper undertecknas och jag skulle förhandsbedömas. Lungröntgenmaskinen rullades in och med stor möda fick dom plattan bakom min rygg. Behandling med en mängd dropp sattes igång. Läkare kom för att ställa frågor om allt från min släkts sjukdomar till min egen sjukdomshistorik, dom skulle veta allt! Frågan om diabetes fick jag otroligt många gånger, och om jag var riktigt riktigt säker på att jag inte hade det, ”No!” sa jag gång på gång. Smärtan var kolossal och jag kunde se hur svullnaden växte, hur hela benet hade svullnat upp mer. Ett varfyllt utrymme innuti benet plus hela den stora utbuktningen, ett väldigt stort tryck av vätska som framkallade smärta. Cecilia var orolig. Hon bokade en biljett omedelbart och kommer vid midnatt idag.

Klockan 9 på kvällen kom dom så och hämtade mig och jag blev nerkörd till operation. Trots smärtstillande var det hemskt. Droppandet från benet hade nu övergått i smårinnande, och det luktade fruktansvärt. Där på operationsbordet hade jag hur många frågor som helst och alla besvarades noggrant och vänligt. Tiden gick och hon var redan över 10. Jag fick dropp och anestesiläkarna sa ”You will be tired soon”. En mask och det sista jag kommer ihåg är att jag frågade dom på svenska om jag skulle sjunga för dom. Låter inte klokt, och jag vet inte varför jag sa det. Sedan blev det svart.
Cirka två timmar senare, vid midnatt blev jag väckt på samma operationsbord och dom 3 läkarna stod över mig. Jo under omständigheterna hade det gått bra, det var en stor infektion och dom hade städat ut så mycket dom kunde. Dom har öppnat upp ett stort hål på sidan av höger ben och det skall vara ett ”öppet sår” så att det kan rengöras dagligen. Hålet är stort som en kiwi. Gustavo kirurgen som opererade kom tillbaka idag för att rengöra ”hålet”. Han är annars trevlig och jättebra, men just där och då kunde han pallra sig i väg för jag trodde jag skulle bita av mitt pekfinger. Nu är det en annan smärta, och vi hoppas att det går på rätt håll. Så, nej jag behöver inte fundera så mycket på vad jag skall göra dom närmaste dagarna utanför dom här lakanen för jag kommer ingenstans.

Oscar kämpar på med sin hosta och jag tycker ändå att det fortfarande går åt rätt håll. Vi blåser bl a ballonger. Löser vi retslem-nyckeln då har vi löst mycket för honom. Imorgon skall han få sin andra immunoterapi sedan är det meningen att vi skall flyga till Sverige den 18/2. Han fyller 15 år den 23/2 och det skall naturligtvis firas i Lund. Där sitter han i en fåtölj och jag har tagit över sjuksängen.

Swisha honom på 0706265478 så hjälper du honom.
#saveoscarsajland